Ftaloblå (röd ton)

December 8, 2025

Detta är en uppdaterad variant av texten och bilderna som först skrevs den 5 augusti 2020.

Den uppfanns av misstag på 1920-talet och framställdes som pigment år 1935, då under namnet monastralblå – ett namn som fortfarande används. När pigmentet lanserades betraktades det av många som det viktigaste framsteget bland blå färger sedan fransk ultramarin (1826).

Pigmentet är mycket stabilt och ytterst motståndskraftigt mot ljus, lösningsmedel och väderpåverkan, vilket gör det användbart i allt från konstnärsfärger, tryckfärger, plast, gummi och textiltryck till byggmaterial (cement, betong), målarfärg och till och med som färgsättare i tandkräm. Det är ett av de mest spridda blå pigmenten globalt.

Färgindexnamnet är PB15:1, även om vissa tillverkare använder PB15:6. Det är vanligt att färgen ges andra namn, vilket kan vara förvirrande. De vanligaste alternativa namnen är berlinblå (som egentligen ska avse järnblått), helioblå och monastralblå. Hos vissa tillverkare heter färgen bara Blue, medan andra helt enkelt kallar den efter sig själva: Winsor Blue, Blockx Blue, Bleu Sennelier.

Ftaloblå, röd ton, är den perfekta primärblå färgen – ingen annan blå är så exakt placerad i färgcirkeln. Det gör färgen, enligt mig, till ett måste i färglådan, åtminstone om du vill blanda själv.

Färgen är mycket intensiv, vilket gör att en del akvarellmålare upplever den som svåranvänd. Man får i så fall helt enkelt lära sig att använda den med återhållsamhet. Den är också mycket transparent och ljustålig. Den granulerar inte alls, men lämnar ett tydligt bett när den målas frikostigt.

Den har dessutom utmärkta blandningsegenskaper, särskilt åt det gröna hållet, men fungerar också bra att blanda med rött för violetta toner. Komplementfärgen är orangeröd. Det kan vara svårt att hitta en bra färg för neutrala blandningar, eftersom de flesta bruna blir något grönaktiga tillsammans med ftaloblå.

Ftaloblå rör sig villigt på vått papper och har mycket goda egenskaper för vått-i-vått-måleri. Färgen är också mycket fläckande, vilket märks genom att ljusa penselhår lätt infärgas och att plastpaletter blir blåtonade – och infärgningen går inte att avlägsna. Det innebär dessutom att torkad färg är mycket svår att tvätta bort från akvarellpappret.

Färgen förlorar mycket valör och ton när den torkar; den intensiva blå färgen som ses i vått tillstånd blir gråaktigare och ljusare när den har torkat. Detta är, som jag ser det, färgens tydligaste nackdel. Den vackra klarblå tonen förlorar sin renhet i torkat tillstånd.

Sammanfattningsvis kan man säga att ftaloblå (röd ton) är det mest självklara valet som primärblå färg. Det finns ingen annan blå som ligger så nära en perfekt primärfärg. Färgen har dock vissa nackdelar: den torkar upp platt och något tråkigt, den förlorar en hel del färgglädje i torkat tillstånd och den fläckar kraftigt – vilket dock i vissa sammanhang även kan vara en fördel.