Blomning i akvarell

In English

Blomning i akvarell uppstår när en droppe färg eller vatten placeras i en nästan torr färgyta. Det tillförda vattnet lyfter upp den nästan torra färgen och föser ut pigmenten mot kanterna. När fukten inte längre förmår att förflytta sig samlas pigmentet i ett speciellt mönster som utmärker blomningar. På grund av sin form kallas dessa mönster ofta blomkål på engelska. På svenska säger vi blomning.

För många år sedan tyckte jag att en blomning utmärker en akvarellmålare som inte behärskar akvarellteknik. Att det endast var amatörer som tillät blomningar att uppstå. Det hände till och med att jag kasserade en målning där en blomning hade uppstått. Numera har jag en en mera förlåtande attityd: Blomningar händer och ibland kan det till och med vara snyggt. Så när det blommar i en målning låter jag det vara, även om det oftast inte är något jag eftersträvar.

Utmärkande för blomningar är att de kan uppstå spontant men är svåra att åstadkomma planerat. Jag vet inte varför, men jag tycker att det är besvärligt att få färg att blomma på kommando. När jag gör färgproverna till texterna om olika akvarellfärger så ingår ett prov på blomning, det fungerar inte alltid att få färgen att blomma när jag målar dessa prover. Men i en målning där jag inte eftersträvar blomning så dyker de upp alldeles av sig själv.

Olika färger blommar olika väl, det är framförallt färger av pigment som är lätta (förflyttar sig bra i vatten) och som är färgstarka och transparenta som gärna blommar. Exempel på sådana färger är olika ftalo- och kinakridonfärger och preussiskt blå.

Om du vill åstadkomma blomning skall du undvika täckande färger, granulerande färger (grövre och tyngre pigment) samt mycket ljusa färger, exempel är: Ultramarin, kadmiumfärger och koboltfärger. Sådana färger blommar inte så gärna. Pappret spelar också roll på en färgs förmåga att skapa blommor, ett bra papper skapar inte blommor lika enkelt som ett dåligt, ju enklare akvarellpapper ju lättare att skapa blomningar.

En del konstnärer eftersträvar blomning medan andra försöker undvika dem. En konstnär som är särskilt värd att nämnas i det här sammanhanget är Carol Carter, hon använder blomning på ett konstruktivt sätt, ta en titt på hennes målningar av växter, de är fantastiska.

I modernt akvarellmåleri förekommer blomningar då och då, men nästan aldrig i klassisk måleri. Så attityden till fenomenet har förändrats över tid. Det som en gång var i stort sätt förbjudet är numera allmänt accepterat och som till och med är något som en del konstnärer använder som ett konstnärligt element i sina målningar.