Nytt lim och nya metoder

In English

Tre förändringar i ytlimningen av akvarellpapper

Tre förändringar vad gäller ytlimning av akvarellpapper har jag lagt märke till under de många år som jag har målat:

1. Själva limmet
2. Hur jämnt pappret är limmat
3. Förekomsten av limbrist

Dessa förändringar har skett gradvis under en period av omkring 30 år. Från mitten av 1990-talet och framåt har limningsprocessen successivt förändrats.

Gelatinlimning

Det blir allt vanligare att finare akvarellpapper limmas med syntetiska eller växtbaserade lim. De traditionellt gelatinlimmade akvarellpapperna är dock fortfarande i majoritet. Tidigare använde man animaliskt gelatin som inte var särskilt rent och som kunde innehålla olika restprodukter. När ett sådant lim blöttes kunde det avge en obehaglig lukt. Limmet kunde dessutom innehålla bekämpningsmedel och konserveringsmedel som bidrog till lukten.

Sedan ett tiotal år tillbaka är denna lukt i stort sett borta. Ett modernt akvarellpapper luktar inte längre surt eller obehagligt. Till viss del kan detta tillskrivas striktare EU-lagstiftning. Skärpta regler för lukt, hygien, allergener och arbetsmiljö har tvingat fram renare tillverkningsprocesser. Mer raffinerade gelatinprodukter har minskat luktproblemen, och många bruk har gått över till enzymbehandlat gelatin eller gelatinblandningar som är i princip luktneutrala.

Numera kan man alltså måla akvarell utan att omslutas av ett moln av stinkande ångor. Nå, riktigt så illa luktade akvarellpapper kanske inte förr – men det är onekligen glädjande att akvarellmåleriet numera är luktfritt.

Jämn färgyta

Tidigare var det mycket viktigt att förbehandla akvarellpappret med vatten och sedan låta det torka innan man började måla. Anledningen var att jämna till limytan, som ofta var ojämnt applicerad och kunde innehålla små luftfickor. Dessa gav upphov till blekare målningar och vitprickiga färgytor.

Ytlimning utfördes tidigare genom bad eller borstning i ett relativt tjockt lim. Processen var känslig för variationer i temperatur, viskositet och hastighet. Resultatet blev ofta en pappersyta som gav ett tråkigt eller oförutsägbart måleriskt resultat om man inte först vattenbehandlade den.

Idag sker limningen med en precision som tidigare var otänkbar. Digitala mätmetoder övervakar processen, där limningsgraden mäts i mikrometer, samtidigt som fukt, torktid och pH kontrolleras kontinuerligt. Resultatet är ett papper med mycket jämn limning som tillåter direkt målande, med betydligt mindre behov av förbehandling.

Avsaknad av lim

Förr kunde det hända att ett nyinköpt akvarellpapper var så slarvigt ytlimmat att det inte gick att måla på alls. Ett papper utan ytlim fungerar som läskpapper: färgen sugs omedelbart in i fibrerna, vilket gör akvarellmåleri i praktiken omöjligt. Vissa fabrikat var särskilt drabbade av detta problem.

Detta har drabbat både mig själv och mina elever otaliga gånger – akvarellpapper med stora ytor som helt saknade lim.

Med moderna tillverkningsmetoder verkar även detta problem i stort sett vara åtgärdat. Under de senaste åren har jag inte stött på ett papper med olimmade ytor. Anledningen är densamma som till den jämnare ytan och det minskade behovet av förbehandling: moderna, kontrollerade metoder för applicering av lim.

Förr och nu

Det är naturligtvis en framgång att dagens akvarellpapper kan användas utan förbehandling, att de inte längre luktar och att de inte har partier som saknar lim. Men något har också gått förlorat i och med denna ökade precision.

Äldre akvarellpapper hade mer personlighet. De hade en friktion som idag ofta har ersatts av en halare känsla. Granulerande färger kunde bli extremt levande, och pigmenten tog omedelbart fäste i pappret. Idag beter sig färgerna ofta mer återhållsamt.

Samtidigt var nackdelarna med äldre papper uppenbara. Jämna laveringar blev inte alltid jämna, limningen kunde vara ojämnt fördelad och limmet kunde vandra medan färgen torkade.

Akvarellpapper från förr var fantastiska när allt fungerade – men också frustrerande när pappret motarbetade konstnären. Moderna akvarellpapper är förutsägbara, har jämn uppsugning och kräver mindre förarbete.

Kanske är ändå äldre akvarellpapper, med sin oförutsägbarhet och mer levande färgyta, att föredra. Istället för att vara en aktiv motspelare har pappret idag blivit en neutral plattform. Moderna metoder och krav från köparna har lett fram till ett papper som är enkelt att använda, pålitligt och konsekvent. Det som offrades på vägen var det levande underlaget – bekvämlighet fick företräde framför personlighet.