Manganblå PB33 vs imitationer

In English

Manganblå (PB33) är ett pigment som inte har tillverkats sedan slutet på 1980-talet. Det går fortfarande att uppbringa från små tillverkare som gör handgjorda färger, om du skulle hitta färgen någonstans kommer den att vara mycket dyr. Det var främst av miljöskäl och hälsorisker som produktionen lades ner, men även minskad efterfrågan bidrog till att man slutade tillverka pigmentet.

Jag har ett litet förråd av äkta manganblå kvar, men det kommer inte räcka för alltid. Eftersom färgen är viktig för mig kan det vara en god ide att leta efter en efterapning som är nära originalet. De flesta tillverkare av akvarellfärg har någon färg som de kallar manganblå, med eller utan tillägg till namnet som hue, deep, extra, nova eller lirkande. De allra flesta använder ftaloblå (PB15) som baspigment, somliga blandar in vitt i färgen, andra lägger till ett tredje pigment, medan några använder bara ftaloblått.

Manganblå är en akvarellfärg som är mycket svår att efterlikna, den har mycket speciella egenskaper som inte är enkla att uppnå. Den granulerar mycket kraftigt. Den har en ljusturkos, nästan självlysande färgton, den fäster endast obetydligt på pappret, mycket enkel att tvätt ur. Dessa egenskaper är svåra att uppnå med ftaloblå som grund. Ftaloblå är starkt fläckande och torkar upp alldeles platt helt utan granulering.

De flesta tillverkare struntar bara i originals speciella utseende och blandar lite vit färg i ftalo och är nöjda med det. Men en färg som saknar alla de egenskaper som man försöker efterlikna, och inte heller har riktigt rätt färgton är inte en bra ersättare. Av alla tillverkares försök att uppnå en bra ersättning för manganblå verkar de flesta säga att Daniel Smith har gjort det bästa försöket. Därför har jag köpt en tub av denna färg, jag skall i den här texten jämföra den med genuin manganblå och försöka komma till en slutsats.

Om du som jag inte kan klara dig utan manganblå, men inte är villig att köpa svindyra handgjorda akvarellfärger (som ju också kommer upphöra när lagret av pigment tar slut), kanske kan få ett svar på frågan om det finns en vettig ersättare för originalet.

Först en jämförelse av två genuina manganblå, den första är från Winsor & Newton och den andra är gjord av Lukas. Av dessa är W&N-färgen något mera granulerande är Lukas, den är också lite fylliga i färgton, medan Lukas är aningen vitaktigt mjölkig. Detta är svårt att se det på fotona med i verkligheten är det uppenbarat. Färgen från W&N är aningen mera transparent än Lukas men båda är rätt så täckande. Vad gäller fläkningen är släpper alla tre rätt så enkelt från pappret, W&N lite mer än de andra två. Daniel Smiths efterapning skiljer sig från de två genuina genom att vara lite mera färgstark, blåare, nästan transparent och genom att granulera betydligt mindre.

Manganblå var ett dyrt pigment, så tillverkare frestas att dryga ut det med olika tillsatser. Luka gör rätt så billiga färger och deras färger är ofta lite mindre intensiva samma färg från en del andra tillverkare. En förklaring till billiga färgers brist på intensitet och lite opaka vithet kan vara att de helt enkelt drygar ut pigmenten genom tillsättning av olika fyllmedel, och pyntare.

Mangan är även ett mycket tungt pigment, något man märker redan när man plockar upp en tub, den är tyngre än vad andra färgtuber är. Detta medför också att färgen är besvärlig att måla med, de tunga pigmentkornen sjunker genast i vattnet och fäste på underlaget med en gång. Det mönster som färgen skapar genast när den målas förblir där för alltid, det går inte att förändra detta med vatten eller genom att gnugga på färgytan utan att skapa en grumlig röra . Denna lite svårhanterliga egenskap saknar naturligtvis alla efterapningar. Likadant är det med den konstiga färgtonen som kan beskrivas som blåturkos med en gul anstrykning.

Så skillnaderna mellan de genuina färgerna och ersättningsfärgen från DS är rätt så stora, men ändå verkar de flesta vara överens om att Daniel Smith kommer närmast av alla olika tillverkares försök att efterlikna äkta manganblå.

Granulationen skapas med ftaloblå genom att använda en grövre variant pigmentet, inte riven till sådan finhet som är brukligt, detta skapar också en viss opacitet och hög ljusäkthet och gör färgen mindre fläckande. Vad gäller den ljusa och briljanta färgtonen vill jag referera till Kimberly Crick som menar att detta uppnås med hjälp att Fluorescerande pyntare. Du kan läsa hennes slutsatser här.

Sammanfattning

Jag är av uppfattningen att försvunna eller dyra färger skall man inte försöka efterlikna med andra pigment, resultaten av sådana försök är oftast bedrövligt dåliga. Inga moderna pigment kan återskapa Gummigutta eller Kinakridon guld. Men jag måste ändå säga att jag gillar Daniel Smiths försök att efterlikna manganblå med ett uppfinningsrikt sätt att manipulera ftaloblå till en viss likhet med originalet.

Så även om färgen inte har så många likheter med originalet så är det en mycket användbar färg för samma ändamål som manganblå. Man kanske skall bortse från namnet, och bara betrakta färgen som ett alternativ till ljus turkosblå som kan ersätta cölinblå eller koboltturkos, eller för all del den försvunna manganblå.