Den vita akvarellfärgen

In English

Nutida akvarellmålare använder främst papprets vita som den vita färgen, vilket gör vita akvarellfärger mindre nödvändiga. Så har även konstnärer i tidigare generationer resonerat, även om vit färg användes flitigare för hundra år sedan än idag. Trots att papprets vita är den helt dominerande metoden för att skapa vitt i en akvarell finns det ändå några vita akvarellfärger.

Blyvitt

I äldre måleri var blyvitt (PW1) den absolut vanligaste vita färgen. Krita och gips förekom också, men främst som fyllnadsmedel eller för grundmålning. Blyvitt är ett av de äldsta syntetiskt framställda pigmenten och var vanligt redan under antiken. Det förblev den dominerande vita färgen ända fram till slutet av 1800-talet och användes av många konstnärer även långt in på 1900-talet.

Zinkvitt och Kinesiskt vitt

Under början av 1800-talet dök produktnamnet Kinesiskt vitt upp. Kanske fick det sitt namn från det fina kinesiska porslin som var på modet vid den tiden. En annan teori är att namnet syftar på det blyvita pigment som importerades från Asien. Hur namnet än uppstod blev Chinese White i England ett etablerat namn på vit akvarellfärg.

Ungefär samtidigt introducerades det nya pigmentet zinkvitt (PW4). Jämfört med blyvitt var det betydligt mer transparent och hade lägre täckförmåga. Det kunde därför användas för att göra andra färger ljusare utan att de blev lika kritiga eller matta som med täckande vita pigment. Zinkvitt är också utmärkt för att skapa atmosfäriska effekter som dis, dimma, rök eller solstrålar.

Winsor & Newton var först med att år 1834 lansera en akvarellfärg med namnet Chinese White, tillverkad av zinkvitt. Namnet var sannolikt en marknadsföringsstrategi som skulle associera färgens rena, matta lyster med det populära kinesiska porslinet. Sedan dess har Kinesiskt vitt blivit ett etablerat produktnamn för vita akvarellfärger, oavsett vilket vitt pigment de innehåller.

Under 1800-talet blev konstnärer allt mer medvetna om blyvittets giftighet. Färgen förbjöds också successivt på flera håll. I Sverige förbjöds blyvitt för inomhusmålning år 1860 och för utomhusmålning år 1920.

Titanvitt

Under början av 1900-talet lyckades de norska kemisterna Peder Farup och Gustav Jebsen utveckla och patentera en metod för att framställa rent titandioxidpigment. Det nya pigmentet titanvitt (PW6) hade flera stora fördelar: det var helt giftfritt, extremt ljuståligt och hade en oöverträffad täckförmåga.

Förutom att vara världens mest använda vita pigment förekommer titanvitt i nästan allt högkvalitativt vitt papper, där det gör pappret mer ogenomskinligt. Det används också i plastprodukter för utomhusbruk, där det förbättrar hållbarheten genom att skydda mot UV-strålning, samt i solskyddskrämer, mineralpuder, foundation, ögonskuggor och tandkräm.

Titanvitt finns naturligtvis även som akvarellfärg. Tack vare sin mycket höga täckförmåga ersatte det i många sammanhang det äldre blyvitt.

Andra vita akvarellfärger

Utöver zinkvitt och titanvitt, som har tydligt olika egenskaper, förekommer även några andra vita pigment i akvarellfärg.

Lithopone (PW5) är ett halvtransparent vitt pigment. Det var en viktig vit färg under slutet av 1800-talet men förekommer numera endast sporadiskt, oftast i enklare akvarellfärger. Pigmentet används också ibland som billig utfyllnad i färger som efterliknar dyrare pigment, exempelvis koboltblått eller cölinblått (cerulean).

Tennoxid (PW15) finns i många effektfärger, exempelvis interferensfärger och metalliska akvarellfärger som guld, silver och brons. Det ingår inte som en vanlig ingrediens som färgtillverkaren själv blandar i, utan levereras som en del av ett färdigt kompositpigment där tennoxiden redan ingår i pigmentets kristallstruktur eller ytbehandling.

Kalk (PW18) är ovanligt som akvarellpigment, men Schmincke, Kremer och ShinHan har några oblandade kalkfärger i sitt sortiment. Färgen är svagt beige snarare än kritvit, har låg täckförmåga och är relativt transparent. Den används främst för sina granulerande egenskaper.

Mica (PW20), eller glimmer, är egentligen inte ett vitt pigment utan ett ljusreflekterande effektpigment. Det används flitigt inom kosmetika och industrin och är den ingrediens som ger pärlemorskimmer och metalliska effekter i akvarellfärger.

Utöver de nämnda pigmenten finns ytterligare några vita pigment som förekommer så sällan i akvarell att de knappast är värda att nämna. Bland de etablerade akvarelltillverkarna är det främst Kremer, Schmincke och Rublev som erbjuder sådana specialpigment.

Sammanfattning

I praktiken finns egentligen bara två vita akvarellfärger: zinkvitt och titanvitt. De övriga vita pigmenten har egenskaper som gör dem mindre användbara som allmänna akvarellfärger eller är avsedda för mycket speciella ändamål.

Zinkvitt och titanvitt skiljer sig tydligt åt och fyller olika funktioner. Akvarellkonstnären som använder vit färg kan därför ha nytta av båda.

Zinkvitt är halvtransparent och kan blandas med andra akvarellfärger. Det fungerar väl i laseringar och kan användas för att skapa dis, dimma, rök och andra atmosfäriska effekter.

Titanvitt är däremot opakt. Det lämpar sig mindre väl för färgblandningar eftersom resultatet blir täckande och ogenomskinligt. Däremot är det utmärkt för små högdagrar, blänk och andra detaljer där hög täckförmåga är en fördel.

Den som köper en akvarellfärg med namnet Kinesiskt vitt bör alltid kontrollera pigmentbeteckningen. Namnet säger nämligen inget om vilket pigment färgen innehåller. Det kan vara zinkvitt, titanvitt, lithopone eller en blandning av flera vita pigment.

Att använda vit akvarellfärg är fortfarande något kontroversiellt. Alla uppskattar inte en akvarell där vitt har målats ovanpå pappret. Själv använder jag vit färg ibland, främst för små blänk och högdagrar. Eftersom jag vill att den lilla ytan ska täcka så effektivt som möjligt använder jag titanvitt i gouache i stället för titanvitt som akvarellfärg.